Text: Fredrik Richter
Samuel Jackson Snead föddes den 27:e maj 1912 i Virginia. Som så många andra stora golfare började Snead sin golfkarriär på den lokala golfklubben som caddie, i Sneads fall redan som sjuåring. Han lärde sig snabbt spelet och var som tonåring en mycket duktig golfare. Han blev proffs 1934 men vågade sig inte ut på den dåvarande touren förrän två år senare. På sin första tourtävling hade han nio klubbor i bagen som inte matchade varandra alls. Han peggade upp och slog sin allra första tävlingsboll out-of-bounds. Den andra driven slog han in i en närbelägen fabriksbyggnad. Men den tredje driven, slog han 350 yards och nådde greenen. ”Slammin Sam” hade anlänt och skulle vara kvar i spelets topp de kommande fyra decennierna.
1937 vann Snead fem tävlingar på PGA-touren och året efter hela åtta tävlingar. Han ansågs av många ha den perfekta golfsvingen. Bland kollegorna på touren var han så speciell att det var kö på rangen när han tränade. Rytm och timing var nyckeln. Han svingade alltid utan ansträngning, utan forcering och med höfter och skuldror i absolut kontroll. Snead slog fruktansvärt långt med drivern och var superb med de långa järnen.
Blev bättre med åren
Han blev omåttligt populär i USA, men tongångarna var annorlunda i Storbritannien.
När British Open spelades på St Andrews 1946 tvingade mer eller mindre Sneads huvudsponsor dit honom till Skottland för att spela. När Snead kom till St Andrews sa han:
– Golfbanan ser ut som en misskött kohage. Det finns spår som tyder på att det kan röra sig om en nerlagd golfbana. Han summerade sitt brittiska äventyr med orden: Dålig mat, dålig bana, dåliga prispengar, dåligt hotell och fruktansvärt dyrt. Det var som att campa! England älskade aldrig Sam Snead efter det, trots att han vann tävlingen just 1946. Hans enda seger i British Open.
Snead vann det mesta som gick att vinna under sin karriär, utom US Open. Han vann 82 gånger på USA-touren och totalt sju Majors. Han gjorde 34 hole-in-ones i tävlingssammanhang och han noterades för 164 banrekord. Vid 50 års ålder kunde han fortfarande slå de bästa spelarna och han har fortfarande rekordet som den äldsta spelare att vinna en tävling på USA-touren när han vann Greater Greensboro Open 1965 som 52-åring. Femton år senare klarade han cuten i PGA-mästerskapet som 67-åring. Också det rekord. Samma år gick han på sin ålder i en tävling på USA-touren. Han kunde vid 70 års ålder ta upp en boll ur hål, utan att böja knäna. Vid 71 års ålder gick han en runda på 60 slag, 12 under par.
Rapp i käften
Förutom att under en period vara utsedd till ”USA:s främste atlet”, blev Sam Snead känd för ytterligare ett antal fakta: Han spelade alltid i halmhatt, han uppfann ”krocketstilen” på greenerna, han var aldrig imponerad av någonting och hade distans till det mesta. Och han kunde slänga ur sig one-liners, rubrikunderlag, som ingen annan:
En gång spelade han med Thomas ”Tip” O´Neill, som då var talman i representanthuset och troligen USA:s mest kända människa efter presidenten. Efter en golfrunda som Snead vann överlägset, spelade de kort i klubbhuset. Och där var O´Neill överlägsen. När Snead förlorat sina pengar på korten, räckte han fram handen och sa kort:
– Du var mig en hejare på spel. Vad jobbar du med egentligen?
De som sökte golftips av Snead fick ofta smaka på hans bitska humor. Till en som undrade vad han gjorde för fel svarade Snead:
– Du står för nära bollen. Efter du har slagit.
Till en annan blev rådet:
– Håll uppe ett par veckor, och sen lägg av för gott.
I slutet av 40-talet fick Snead stora darren på greenerna för första gången. Det löste han genom att uppfinna ”krocketstilen”, en fot på vardera sidan bollen. US Golf Association tvingades att ändra hela sitt regelverk: I fortsättningen var alla tvungna att ha båda fötterna på samma sida linjen. Istället puttade Snead i fortsättningen med sin krocketstil fast med båda fötterna på rätt sida bollen.
Sam Snead dog våren 2002, bara fyra dagar före sin nittioårsdag. Bara ett par veckor före sin bortgång, spelade han golf.
