Text & bild: Fredrik Richter
Arthur D’Arcy ”Bobby” Locke föddes den 20:e november 1917 i Germinston i Sydafrika. Redan som ung var en han stor golftalang, och eftersom hans stora idol var Bobby Jones, han han inget emot när han gavs smeknamnet Bobby av medlemmarna på hans hemmklubb. När han var 14 år vann Locke Sydafrikanska mästerskapet för pojkar och tre år senare, 1935, vann han South African Open och de två största amatörmästerskapen i Sydafrika. Den bedriften upprepade han 1937, varpå han blev professionell i mars 1938. Under sitt första år som proffs vann Bobby Locke fem tävlingar, återigen South African Open, ytterligare två tävlingar i Sydafrika, men han gjorde även ett besök på Irland och vann där Irish Open. Året efter vann han bland annat Dutch Open innan det andra världskriget bröt ut och han tog värvning i det sydafrikanska flygvapnet som pilot.
Efter slutet av andra världskriget återupptog Locke framgångsrikt sin karriär i Sydafrika. Han bjöd ner Sam Snead, då en av världens bästa spelare, för ett antal uppvisningsmatcher i Sydafrika i januari och februari 1947 och Locke vann 12 av de 16 matcherna, två halverades och Snead vann två. Snead blev så imponerad att han föreslog att Locke skulle åka över till USA och ge PGA-touren ett försök, ett råd som Locke snabbt följde.
Framgångar i USA
Locke anlände i USA för första gången i april 1947, långt efter den amerikanska torsäsongen hade börjat. Under två och ett halvt år spelade Locke 59 tävlingar på PGA-touren av vilka han vann 11, och slutade i topp-3 i 30, alltså i drygt hälften. Under sitt första år vann han sex tävlingar på PGA-touren och slutade tvåa i penningligan, trots att han missade många tävlingar i början av säsongen.
År 1948 vann han Chicago Victory National med 16 slag, som fortfarande är den största segermarginal i en tävling på PGA-touren. Året efter reste Locke till England och Royal St Georges och vann sin första av fyra Open-titlar. När han kom tillbaka till USA fick han reda på att han var avstängd från PGA-touren, enligt touren själva på grund av en tvist om spelaråtaganden. Locke hade åtagit sig att spela ett antal turneringar och uppvisningstävlingar men hade av olika skäl inte spelat dem. Många menar dock att avstäningen berodde på något annat. 1948 års Mastersvinnare Claude Harmon menade att ”Locke var helt enkelt för bra. De var tvungna att hitta sätt att stänga av honom.” Avstängningen upplöstes 1951, men Locke valde att inte återvända för att spela i USA, med undantag för några få tävlingar.
Istället spelade han sin mesta och bästa golf i Europa och Sydafrika under 1950-talet. Han vann 23 gånger i Europa varav fyra Open-titlar. När han vann The Open 1957 på St. Andrews var det med viss kontrovers. Locke ledde med tre slag när han på den sista greenen flyttade sin markering för att inte vara i vägen för sin spelpartner Bruce Crampton. Locke glömde sedan att flytta tillbaka sin markering och puttade sedan i bollen. Vid den här tiden fanns ingen pliktregel utan det var diskvalificering som gällde vid ett sådan regelbrott. Dock valde R&A att inte diska Locke och hänvisade till ”the equity and spirit of the game” för att bibehålla resultatet.
Någon seger i USA blev det inte mer. Även om Locke åkte dit för US Open, blev det inte bättre än en tredjeplats 1947 och 1951. Han vann South African Open hela nio gånger och det blev totalt 72 segrar världen över för sydafrikanen.
1959 var Locke involverad i en allvarlig bilolycka, och drabbades efter det av migrän och ögonproblem som gjorde att han tvingades avsluta sin golfkarriär, även om han fortsatte spela tävlingar ibland, dock utan framgång.
Lockes speciella putteknik
Locke slog inte särskilt långt från tee men missade inte många fairways och greener och han puttade som en gud. ”You drive for show, but putt for dough” menade Locke. Han spelade alltid i knickers, vita skor och långa strumpor, men det som golfvärlden kanske mest minns Bobby Locke för, var hans ovanliga teknik. Han använde sig av en rejäl hook på nästan alla fulla slag och på greenerna (där han var både noggrann och långsam, vilket retade många av de amerikanska spelarna) ”knackade” han bollen med puttern med en sluten stance och ett stängt klubbhuvud vilket gav bollen en enorm överskruv. Det funkade för Locke och han anses än idag vara en av de bästa puttarna genom tiderna. Locke hade lärt sig sin puttningsteknik av Walter Hagen redan under 1930-talet och tekniken passade perfekt på Bermudagräset som var vanligast på greenerna vid den här tiden. Gary Player fick frågan en gång om hans liv hängde på en tvåmetersputt, vem han ville skulle putta den. Han svarade: ”Bobby Locke. Det fanns ingen bättre puttare än honom.”
Locke valdes in i World Golf Hall of Fame 1977. Han var bara den andra medlemmen (efter Gary Player) som inte kom från antingen USA eller Storbritannien. Han dog i Johannesburg, Sydafrika 1987.
