TEXT OCH BILD: Michael Broström
Det sägs att Aberdeen är Europas oljehuvudstad och det är nästan så att man får en liten Dallas-känsla när man kliver ut i ankomsthallen och ser diverse JR Ewing-typer som tycks ha tagit sig hit för att köpa och sälja olja eller oljeutvinningsutrustning i mångmiljonklassen.
Vi är dock här för golfen, som hamnat lite i skymundan när det handlar om Skottland. Oftast snackas det om golf i och i närheten av St Andrews, Prestwick eller Edinburgh, men i Highlands, som området heter här uppe, finns inte bara klassiska pärlor där historiens vingslag känns tydligt – här finns också en av de kanske fräckaste nya banorna som byggts någonstans i hela världen, och det av självaste Donald Trump. Innan vi kommer så långt ska vi dock försöka ta oss till vårt boende och just boendet är en av anledningarna till varför Trump satsar i Aberdeen. Trots de många rika affärsmän som flyger hit för att göra business sägs det vara ont om boende i hög klass. Trumps sjustjärniga(!) hotell ska råda bot på den saken, men så länge politikerna i Aberdeen inte kan lova honom att de inte ska förstöra horisonten utanför hans golfbana med en enorm vindkraftspark till havs så avvaktar man med hotellbygget.
SPÄNNANDE BILRESA
Vi tar istället hyrbilen från flygplatsen till Meldrum House, cirka 20 minuter bort via småvägar och vänstertrafik som gör resan till en ganska spännande upplevelse i sig.Väl på plats kör vi in genom en pampig port och fram till ett hotell i två delar. Dels en 1300-talsbyggnad med charm i mängder och dels en supermodern byggnad med mycket fräscha och vackra rum. Det är förvisso bara fyrstjärnigt, men servicen är i världsklass och bara bristen på ett SPA förhindrar att de får den där femte stjärnan. Till hotellet hör en helt privat parkbana där endast medlemmar och boende får komma ut, vilket är lite kul i sig. På det kuperade markområdet med mycket vatten finns flera riktigt spännande golfhål med varierad karaktär och skicket är riktigt bra. Några hål inbjuder till rejäla chansningar, där elvan sticker ut rejält – ett par 5-hål som inte är särskilt långt, men där den som vill försöka nå på två slag får ta sig an de hela sexton greenbunkrarna!
MASSOR AV CHARM
Efter en skön dusch i det SPA-liknande badrummet drar vi på oss kavajen och går över gården till den vackra stenbyggnaden där vi i väntan på middagen visas till baren.
Denna är placerad i det som ursprungligen var köket, ett grottliknande rum med charm i överflöd. När vi visas in i matsalen är det nästan så att man ångrar att man inte tog på sig slipsen. Det är hög klass på allt från dukning till servering och när maten kommer in förstår vi att Meldrum House flera år i rad har fått utmärkelser för sin restaurang. Även frukosten dagen efter serveras i den vackra matsalen och är riktigt bra. Så här skulle man kunna tänka sig att ha det oftare.
MINNESVÄRT VANSINNE
Nästa anhalt på vår Aberdeen-tripp är anrika Cruden Bay, en klassisk linksbana från 1926, signerad suveräne banarkitekten Tom Simpson. Det här är en äkta links där rättvisa är ett okänt koncept och där man lika gärna kan slå järnfyra från 130 meter som wedge från 190 meter, beroende på vind och vilka kullar man tänkt studsa på. Här finns flera fantastiska golfhål med underbara greenområden som till exempel sexan, ett par 5-hål där en slingrande bäck, djupa torvade bunkrar och djärva unduleringar gör att den som vill gå in på två får tänka sig för lite.
På sista nio hålen finns ytterligare några underbara hål, men det kanske mest minnesvärda hålet är egentligen helt vansinnigt. Det femtonde hålet är något så udda som ett 200 yards långt par 3-hål som spelas dogleg vänster och är helt blint från tee. En greenträff här är riktigt glädjande, för missar man kort och vänster försvinner bollen sannolikt i den djupa ruffen på den branta sluttningen.Trots att det är lockande att ge Cruden Bay ett nytt försök på eftermiddagen får vi efter en god lunch bestående av en klassiskt brittisk currygryta ”half and half”, d.v.s. med ris och pommes frites, ge oss av mot dagens andra bana, Murcar Golf Club.
MÅNGA BLINDA UTSLAG
Här är det inte lika kuperat som på Cruden Bay, men fortfarande en äkta linksbana, om än med en lite mindre och enklare känsla. Här har många har gjort bort sig efter de första hålen, mellan klubbhuset och havet, när de klivit av treans green och gått upp på nästa tee – som inte alls är fyran utan fjortonde hålet på närmaste granne, som är självaste Royal Aberdeen.
Om det är trötthet eller om banan är svår är oklart, men med ganska många blinda utslag, djävulska gorse-buskar med sylvassa taggar och vajande strandråg blir det efter några hål på sista nio plötsligt ont om bollar i bagen. När sista bollen försvinner ut i terrängen på sjutton är det bara att skamset be att få låna en boll för att ta sig i mål. Trots denna nesa är det en intressant golfupplevelse, men det behövs nog ett par varv innan man förstår storheten i att stå på tee och inte ha en aning om vart man ska.
BÄSTA UTRUNDAN I SKOTTLAND
Så är det då dags att ta sig an den så omtalade Trump-banan. Eller Trump International Golf Links, som den heter. Hela projektet, med bana, hotell, husbyggen och allt runtomkring sägs kosta ”The Donald” sju miljarder. Pund! En ofattbar summa, och när man kör sista backen ned mot parkeringen och passerar rangen är det inte utan att man funderar på om det är möjligt för en golfbana att leva upp till de förväntningar en sådan investering ger.
Och det är lika bra att direkt fastslå att det är möjligt. Trots högt uppskruvade förväntningar, och att banan nog egentligen öppnat något år för tidigt, är det en häpnadsväckande stor upplevelse. Hawtree Design har skapat en bana som inleds med några fantastiska golfhål längs stranden söderut, där trean är ett underbart par 3-hål nedför med havet i fonden, och fyran är ett par 5-hål med så många valmöjligheter att man direkt vill spela om hålet när man hålat ur. Det här kan mycket väl vara den bästa utrundan i hela Skottland! Tyvärr är sista nio inte riktigt i klass med första nio. Tian känns lite skumt med två fairways till synes utan någon vettig motivering samt ett blint inspel till greenen och några andra hål är lite anonyma. Tretton, fjorton och femton är bästa hålen här och i motvinden är avslutningshålet verkligen något att bita i, med hela 651 yards från backtee och 586 yards från den tredje tee fram där vi står. I motvinden är det många som inte kommer att nå in på tre slag, oavsett vilken tee de väljer, inte bara för längden utan också för de många djupa bunkrarna. Ett riktigt tufft och roligt avslutningshål. I det provisoriska klubbhuset, som föövrigt är fräschare och snyggare än väldigt många permanenta klubbhus, serveras sedan en utsökt hamburgertallrik. Vita dukar på bordet och silverbestick känns lite överarbetat för en burgare, men det är trivsamt att sitta här en stund medan regnet smattrar mot rutan.
LITEN MEN NAGGANDE GOD
Innan vi tar flyget hem har vi tänkt spela raka motsatsen till den dyra och pampiga Trump-banan. Stonehaven, strax söder om Aberdeen, är vår sista anhalt och när vi svänger in på parkeringen och ställer bilen är vi noga medatt dra till parkeringsbromsen rejält. För här lutar det. Mycket! Större delen av banan ligger i en kraftig sluttning ned mot klippkanter långt ovanför havet och påminner om något från Tintin och den svarta ön. Vi lutar oss försiktigt ut över en klippbrant och spanar ned mot havet, men ser tack och lov ingen stor gorilla.
Banan är ganska snäll, kort och öppen med massor av plats, men vinden för dagen är däremot ett riktigt monster. Det är inte bara svårt att kontrollera bollen. Det är svårt att stå stilla även när man ska putta och det skiljer utan vidare tre-fyra klubbor mot normala längder, både med och mot vinden. I sidvind är det ett lotteri att välja spellinje, men vinden gör hela upplevelsen så fantastiskt mycket större. Kanske är det vinden och utsikten som gör att självaste Paul Lawrie ofta kommer till Stonehaven, där han också är hedersmedlem. Vi lär i alla fall inte missa ett återbesök här nästa gång vi kommer till Aberdeen. Och med allt som Aberdeen har att erbjuda en golfälskare känns det inte som att det kommer att dröja länge.
Michael Broström
