Sponsrad

Han hjälper golfklubbar – med att få banorna roligare, vackrare och mer lättskötta

Magnus Sunesson har, som han själv säger, ”suttit på alla stolar”, och har därför ett riktigt vasst öga för att se helheten på en golfbana – hur gör man den till exempel ärligare, roligare, vackrare, mer snabbspelad eller mer lättskött. Han har ett brett CV – golfproffs, tränare, landslagscoach, banarbetare, golfkommentator, klubbchef och nu också – golfkonsult.

Magnus, vad är det som avgör ifall en bana är rolig eller tråkig?
– Under min golfkarriär har jag sett de roligaste banorna, men också de tråkigaste. En ”rolig” bana kan mycket väl tilltala vissa kategorier golfare och samtidigt mest innebära lidande för andra. Att det allt mer blivit så beror förstås på den utveckling som både spelare, klubbor och bollar gått igenom sedan de flesta av våra golfbanor byggdes. De bästa spelarna är numera oerhört vältränade och kan få ut mycket mer av materialet än vardagsgolfaren. Dagens drivar för eliten och duktiga juniorer är ofta 100 meter längre än snittgolfarens, och detta gäller både herrar och damer, vilket medfört att man på många banor inte hunnit med utvecklingen. Utslagsplatser och hinder har med tiden helt enkelt blivit felplacerade och felaktigt utformade för många spelarkategorier, framför allt för kategorin snittgolfaren – höghandicaparen, som på de flesta klubbar svarar för den stora majoriteten av medlemmarna. Det här är ett par av många exempel på sånt som kan göra en bana riktigt tråkig för flertalet i klubben, men lyckligtvis finns det recept för att rätta till det, utan att för den skull ta bort intressant spel och spänning för klubbens bästa spelare.

– När jag ska ta tag i en bana för att lyfta den till en ny nivå, vill jag gärna ha ett samtal om hur klubbledningen ser på medlemmarnas handicap. Och hur man ser på möjligheten till förändring av handicapnivån med tanke på nuvarande och framtida golfare i närområdet. Jag behöver också känna till lite om klubbens och banans historia

Hur avgör du vad som behövs göras, och hur prioriterar man rätt?
– På en 18-hålsbana brukar jag komma fram till ungefär 100 relevanta åtgärder efter en förutsättningslös genomgång. I de flesta fall har jag då spelaren och ”rolighetsfaktorn” i åtanke, men ibland krävs också förändringar som gäller säkerheten på banan, skötselbudgeten och miljön. Med min erfarenhet och kunskap hjälper jag klubben med att sålla fram de mest angelägna förändringarna, de som ger klubben mest nytta för pengarna. Och som påverkar turordningen för deras genomförande.

Du nämnde något om att tänka tvärtom, kan du utveckla det?
– Jag tror att det ligger i människans natur att försöka förbättra det dåliga, och att man ofta tar det som redan är bra för givet. Om man har ett par svaga hål på en bana, så vill man alltså helst lägga resurser på att förbättra just dessa, medan banans omtyckta signaturhål lämnas oförändrade. Ibland tycker jag att man ska tänka tvärtom, för vad är det som man minns mest av en bana? De bästa hålen, förstås! Man förväntar sig att alla banor har ett eller annat svagt hål och svaga hål passerar ofta förbi utan att man bryr sig. Så man ska inte missa möjligheten att göra ett kanonhål ännu mer intressant, i alla fall om det kan ske till en låg kostnad.

Före: Var är green?

Efter: Green och Öresund syns från tee.

– Ovan ett exempel från Rya, den gamla klassikern intill Öresund. Sedan nära femtio år hade det sjunde hålets utslag legat med en hög uppförsbacke framför sig, som skymde sikten mot havet i väster, en skuggig och trist start på ett i övrigt fint golfhål. Min rekommendation var att lyfta utslaget upp ur skuggan och snett framåt till en träddunge varifrån man kunde se hålet ända fram mot greenen och havet i väster. Genom att offra lite längd hade klubben med det nya upphöjda utslaget tagit vara på banans estetiska grundidé, de fantastiska utsikterna mot havet i väster, och fått ytterligare ett minnesvärt signaturhål. Man kan fråga sig varför inte detta skett tidigare. Jag tror att det kan ha berott på att man förr ofta tänkte ”Mera längd! Mera längd!”, när det i vissa fall skulle lönat sig bättre att tänka tvärtom. Och att man fått för lite impulser utifrån.

Jag vet att du pratar om hur viktig själva platsen som banan ligger på är – kan du utveckla det?
– Vad är det som gör att hjärtat börjar klappa lite extra redan när man kör in på parkeringen till vissa banor? Läget, läget, läget, skulle en fastighetsmäklare säga. Vissa banor har det nästan gratis! En seasidebana med blottad sand och grova strandgräs intill en havsstrand. Banan med bedövande vackra utsikter. Banan i ett tall-landskap som påminner om de världsberömda klubbarna söder om London. Banan i gammal kulturmiljö med ekbackar och stengärden. Åkerbygdens bana med skogsholmar, diken, kanske märgelgravar med täta fågelbuskage. Skärgårdarnas banor med enar, berg i dagen och vita gäss ute på fjärden. Inlandets banor med sin nordiska skogsmystik

–Det är min erfarenhet att många banor når nästan ända fram till att dra maximal fördel av sitt läge. Det som förvirrar och stör är kanske bara några träd som för tankarna till Norrland stället för i Skåne – eller tvärtom. Eller ett buskage som skymmer en hänförande utsikt, eller skräpiga ruffområden som istället skulle kunna vara skötselfria blomstrande buskage med insektsliv och fågelsång. En liten förändring där syftet främst är estetiskt, kan lyfta en hel landskapsbild och är ofta ganska billig att genomföra.

Läs mer om Magnus Sunesson.

Vad gör man om delar av en bana faktiskt ligger på ett hemskt område?
– Jag är den förste att erkänna att vissa banor faktiskt ligger i ganska anonyma, och ibland rent ut sagt fula miljöer. För en del banor är faktiskt anlagda i trasiga industriområden, till och med på nedlagda soptippar! Vad gör man då? Jag har redan nämnt möjligheten att skärma av fula vyer med vegetation. Men det som krävs inledningsvis är ett öga som ser vad som är möjligt. Följt av ett förändringsarbete som bygger på erfarenhet. Många älskar att bygga och anlägga, med resultatet att naturen i vissa banor ibland skyms av staket och skyltar, kiosker och toaletter som byggts onödigt iögonfallande och är okänsligt placerade. Men golf är världens enda bollspel som sker i naturen, och många ser vid sidan av tävlingsmomentet också golfrundan som en naturupplevelse. Om jag skulle få råda så skulle allt onödigt krafs som inte har med själva golfen att göra plockas bort från våra banor.

Före: Den omdiskuterade tallen på hål 15 på Bryngfjordens hål nummer 15, som gjorde hålet onödigt knepigt.

Efter: Tallen är här borta. De flesta medlemmarna tycker nu hålet är mycket roligare.

Jag vet att du vurmar extra för motionsgolfaren, varför?
– Som gammal tourspelare vet jag vad som får de bästa golfarna att trivas på banan. Men samtidigt vet jag vad som gör att majoriteten av klubbgolfarna vantrivs. Medel- och höghandicaparna missar oftast kort och rakt fram, och är i regel saligt ovetande om banans strategiska finesser. Under en period i slutet av 1900-talet skulle nästan alla banor vara långa, ”vi vill ha en mästerskapsbana”, gärna med några tvärhinder i form av vatten. Om det finns flera såna hinder på en sådan bana så blir den nästan outhärdlig för majoriteten av klubbens medlemmar, de som står för huvuddelen av klubbens intäkter. Ett annat exempel är träd som hinder i banor. Medan låghandicaparen enkelt spelar bollen över dem, så straffas de lågtslående höghandicaparna som förutom att de slår kort också oftast spelar låga slag. Men med detta sagt så mår en klubb bra av att också kunna behålla sina främsta spelare och erbjuda utmaningar för de unga ambitiösa. Dessa är ofta ganska få, men betyder mycket för klubbens attraktionskraft och är ytterst faktiskt garantin för att banan sköts på ett bra sätt. (De ställer krav!). Banan måste därför också kunna ge de bästa spelarna spelglädje vilket sker genom att tvinga dem att ta strategiska beslut om spellinjer och se till att de måste lyfta sig i kragen rent speltekniskt. Att få ihop de här kraven på en och samma bana är för mig en av de viktigaste uppgifterna att lösa

Går det att säga vad som är det optimala arbetssättet?
– God bandesign bidrar till en känsla av helhet som stämmer med ”the sense of place”, helhetsintrycket som platsen ger. För att undvika att drabbas av hastigt påkomna förändringar som riskerar att urvattna platsens och banans grundidé, rekommenderar jag att klubben, hål för hål, tar fram en så kallad Master Plan. Där beskriver man noggrant hur banan (helst hela klubbområdet) ska se ut och fungera ”när det är färdigt”. Där anger man också när och i vilken ordning förbättringsåtgärderna ska genomföras. På detta sätt får man en bruttolista på vad som ska åtgärdas, vilket gör att man kan ha en ganska diger meny att välja från när man måste anpassa insatserna efter väderleken, jätteviktigt om man ska klara av det mesta av jobbet med egen banpersonal under lågsäsong. Vissa projekt går ju inte att genomföra om t ex tjälen är extra svår just det året, eller om höstregnen gjort det omöjligt att flytta arbetsredskap utan att ge svåra körskador. En sådan ”rullande” Master Plan finns redan på de flesta stora och välkända klubbar. Med ”rullande” menar jag att man måste tillåta sig att ändra i planen, om och när det är befogat. Vi har ju faktiskt ingen aning om framtiden, och det är därför som en golfbana aldrig kan bli helt färdig.

Med färgspruta och ibland 100 tals små vimplar märker Magnus Sunesson tillsammans med greenkeeper ut justeringarna.

Om du är intresserad och vill läsa mer om Magnus filosofi gällande utveckling av golfbanor – kontakta honom via mail för att få en broschyr:

Mail: magnus@golfkonsult.com

Han hjälper golfklubbar – med att få banorna roligare, vackrare och mer lättskötta
Till toppen